Tamdhu – en lovande jubilar



En fredagsförmiddag i början av mars står destillerichefen Sandy McIntyre och jag på gårdsplanen och pratar whisky. Solen skiner från en klar himmel och min sinnesstämning står inte långt efter. Speyside visar sig återigen från sin generösa och gästvänliga sida. Sandy har visat mig runt på Tamdhus spatiösa destilleri där olika epoker i en 120-årig whiskyhistoria gör sig påminda. En rundtur som, om sanningen ska fram, ger en känsla av övergivenhet; var är alla människor?

Sandy förklarar att de har gått över till en helt automatiserad produktion – hela processen från inmäskningen till manövreringen av spritpannor kan övervakas av en enda person per skift. Skiften rullar över en femdagarsvecka som avslutas mellan klockan 17 och 18 på fredagskvällen. Lagerpersonal och Management stämplar ut redan klockan 12.45. Det blir ensamt vid fikabordet på fredagseftermiddagarna. Men samtidigt omges vi av gamla och nya lagerhus som håller 53 000 fat; den äldsta whiskyn går tillbaka till 1960-talets början. Jag kan trivas här.



De nio jäskaren av trä inryms i vad som liknar en gammal badinrättning, eller en småstadens samlingslokal från vårt förra sekel. Jag får bilder i huvudet av åtsittande badmössor och tysta simtag i uppvärmt bassängvatten, eller uppklädda ungdomar som trängs läggs väggarna runt ett tomt parkettgolv när musiken börjar spela. Men det enda som frodas här i ungefär 59 timmar åt gången är en jästsvamp som kalasar på en sockerrik vört och pruttar alkohol och koldioxid (i och för sig inte särskilt olikt en sedvanlig tillställning i Folkets hus). Mäsken pumpas sedan vidare för att dubbeldestilleras i något av Tamdhus tre par av pannor. För 2017 planerar Tamdhu en produktion på ungefär samma nivå som förra året (ca 2,9 miljoner liter alkohol). Ytterligare ett lagerhus kommer att byggas under 2017 och man hoppas också på att snart börja bygga ett eget tunnbinderi på destilleriområdet. Men det stora mälteriet som restes 1951 – och som fram till 2010 försörjde såväl Tamdhu som flera andra destillerier – kommer aldrig mer att tas i bruk. Och när en flock av skogsduvor plötsligt lyfter från taket på den höga byggnaden tänker jag att jag måste fråga om det spökar någonstans på destilleriet, men jag kommer givetvis av mig när min sympatiske värd för in samtalet på framtida buteljeringar av singelmalten.



Destilleriområdet ligger i floden Speys frodiga dalgång och liknar på ytan ett sömnigt litet samhälle. För bara några år sedan såg framtiden högst oviss ut för Tamdhu. Destilleriet lades i malpåse 2010 av dåvarande ägarkonstellationen The Edrington Group, som valde att koncentrera sin maltwhiskyproduktion till andra destillerier. (Edrington äger bl.a. destillerierna Macallan och Highland Park.) Det spekulerades kring en försäljning men flera intressenter backade ur; Tamdhu är ett destilleri av stora proportioner som man inte utan vidare driver kostnadseffektivt. Räddningen kom sommaren 2011 med det familjedrivna destilleri- och buteljeringsbolaget Ian Macleod Distillers, som redan 2003 hade köpt Glengoyne Distillery i södra högländerna av just Edrington.

På Tamdhu finns inte bara en historia, utan också en framtidstro och gemenskap. Fortfarande står de gamla destilleribostäderna kvar. I dessa granithus bor fem av de nu pensionerade destilleriarbetarna, och lika många av dagens anställda. Några leksaker har slängts på marken utanför en av dörrarna; en liten påminnelse om generationer som kommer och går.

Liksom tidigare görs en whisky vars främsta syfte är att ingå i olika blends. Men samtidigt har de nya ägarna gjort en seriös satsning på Tamdhu som singelmalt, här en whisky som ofta hämtats från sherryfat. 2013 lanserade Tamdhu sin nya 10-åring. Sedan 2015 görs också mindre batcher av den icke kylfiltrerade ”Batch Strength”, en yngre sherryfatsdominerad whisky utan åldersangivelse, nyligen släppt i en andra utgåva (på 58,5 volymprocent).



Det är 120 år sedan det första fatet fylldes på Tamdhu. På min fråga om vi kommer att se mer av singelmalten i framtiden blir Sandy entusiastisk. Han berättar om whiskyn från ett av 1960-talsfaten som han har varit med att välja ut för en jubileumsutgåva, som ska lanseras inom kort. Ytterligare buteljeringar till mer överkomliga priser är förhoppningsvis också att vänta under året.

 

Resan är målet


img_0929


Varje sommar erövras Isle of Skye utanför Skottlands kuperade västkust av äventyrslystna vandrare, ibland dåligt rustade mot en krigshär av blodtörstiga knott. Har inte dimman lagt sig över ön är det svårt att inte bli hänförd av de mäktiga bergstopparna på Cuillin Hills, de trolska klippformationerna och de branta stupen rätt ned i havsdjupet. Skye känns långt borta, så avlägset från storstadens uppskruvade brus och illusioner.

Människor drivs på olika sätt (och olika mycket) av jakten på nya upplevelser. Medan några bemästrar de vindpinade bergen på Skye, strävar andra efter att lära sig Concierto de Aranjuez på trumpet, delta i tomatkriget i Buñol, korsa Grönland i kilt, ostört kunna läppja på groggen i hängmattan vid sommartorpet eller att till perfektion komponera en vispad chokladganache med päronchips och citrongräsanglaise.

För mig kan upplevelsen av det där fantastiska trumpetsolot – eller den obeskrivliga känslan av att ha kommit i mål och inte behöva amputera benen – infinna sig på den guppiga vägen till Talisker Distillery på Skye efter flera timmar i en högerstyrd hyrbil. Och givetvis infinner sig upplevelsen nästan alltid i ett dragigt lagerhus på gemytliga Islay, eller på en sluttning i Speyside med milslång utsikt över den täta ljungen och med en ”wee dram” i handen.

Hur förbereder man sig för ännu en resa tillbaka till maltwhiskyland? Kartan, gärna med destillerierna utmärkta, är givetvis ett måste. Förlita dig inte på en fungerande internetuppkoppling. Giltigt pass, bubbelplast, och sedan en god bok om whisky. Örjan Westerlunds böcker är riktigt bra för den nyfrälste och Malt Whisky Yearbook är oumbärlig för den som vill vara påläst. För den som letar efter någonting nytt – fast ändå riktigt gammalt – rekommenderas ”Whisky” av Aeneas MacDonald, skriven redan 1930 (Canongate Books), och en av de allra första i sitt slag som försöker berätta om whisky ur konsumentens perspektiv, och samtidigt vägleder denne i whiskyns värld. Här ett citat som mycket väl skulle kunna vara hämtat från vår samtids debatt om konsumentupplysning och dyra buteljeringar utan åldersangivelse:

”The student should never buy a brand whose age is not stated and guaranteed. He ought to do more, for there is no reason why he should not take a hand in improving the quality of the whisky he buys.” (Sid. 125-126, 2006 års utgåva.)

Mitt första inlägg om paddorna som migrerade genom det numera rivna destilleriet Imperial är hämtat från hjärtat av lilla Speyside (nordöstra Skottland). I mitt nästa inlägg är vi där, bland gamla och nya destillerier och pågående projekt i denna världsberömda whiskyregion.

Följ med på en resa bland historier om paddor som migrerar, människor som alltid engagerar och whisky som man oftast filtrerar.

Vart tog paddorna vägen?


imperial-juni-2012


Vilken syn det måste ha varit, sommaren 1898, när destilleriet invigdes! Toppen av pagodtaket hade krönts med en pampig kejsarkrona, skimrande i solljuset. Destilleriet bar namnet Imperial och hade troligen de största kittelpannorna i hela Skottland. Den skotska whiskyn erövrade världen som aldrig förr och året innan hade drottning Victoria, chef över det mäktiga brittiska imperiet, firat sitt diamantjubileum efter sextio år på tronen.

Men vid mitten av 1950-talet hade den en gång så ståtliga kejsarkronan tappat sin glans och lyster. Rostat. Monterats ned. Gått till skroten. Och vid slutet av samma århundrade, närmare bestämt 1998, tystnade destilleriet för gott.


imgp5266


Bilderna är tagna en stillsam junidag 2012. Under hösten som följde revs Imperial för att göra plats åt ett nytt pampigt bränneri, som årligen ska koka närmare tio miljoner liter råsprit för framtidens whiskyblandningar. Det står där nu. Var sak har sin tid. Liksom imperiers uppgångar och fall.

Men det finns en historia som jag inte har kunnat släppa. För flera år sedan berättades att ett antal paddor migrerar tvärs över destilleriområdet varje vår. Deras stråk gick rätt igenom pannhuset på Imperial, in genom ett hål någonstans på baksidan och ut genom framdörren. Om inte dörren öppnades blev de fast.

Hur gör de nu?

Följ mig under en spännande resa. Om några veckor besöker jag platsen på nytt, kanske med ett glas Imperial single malt i handen, för att försöka ta reda på hur vårens paddor anno 2017 har det.