”The Whisky Trains” – en historia om whiskytåg, tjuvar och entreprenörer



Det omtalades som det snabbaste godståget i Skottland. Men vad som hade lastats i den långa raden av förseglade vagnar var hemligt, och det var först efter mörkrets inbrott som transporten rullade ut från Glasgow. Ett par korta uppehåll längs vägen; Newcastle, York. Sedan slutstation London. I en tidningsartikel från 1935 omnämndes detta järnburna vidunder som störtade fram i natten som ”the mystery train”. Nåväl, särskilt mystiskt var det egentligen inte, men kampen mot förslagna tjuvar krävde ständigt nya åtgärder.

Åtminstone en del av lasten i dessa värdefulla transporter hade sin slutliga destination i USA, där president Roosevelt ett par år tidigare hade upphävt det eländiga alkoholförbudet. Före mitten av 1930-talet var det vanligt att whiskyn från destillerierna lastades på ordinära godståg tillsammans med allsköns annan last, men snart blev det mer befogat att tala om renodlade ”whisky trains” kors och tvärs över järnvägsnätet i Skottland. Efter andra världskriget avgick de dessutom dagligen till London.

Men ökade satsningar på exportmarknaden, och samtidigt ett tyngre skattetryck och hårdare regleringar av whiskyförsäljningen på hemmaplan, fick den svarta marknaden att växa i Skottland. Och därmed blev också transporterna mer utsatta för stölder. Det förekom att stations- och tågpersonal mutades för att lämna värdefulla upplysningar, eller att de helt enkelt utnyttjade informationen själva för att komma över några gallons utan att bli upptäckta. Tidningarnas återkommande notiser vittnade om ibland stora förluster för whiskybolagen och den ständiga kampen för att ligga steget före tjuvar och banditer längs sträckorna. I vissa fall valde man också mer handgripliga metoder; de whiskytåg som två gånger i veckan avgick från Dufftown i Speyside till Glasgow kom till exempel att övervakas av beväpnade vakter.

Till bangården i Aberdeen anlände godståg från destillerierna i norr och kopplades om för fortsatt transport till bland annat Glasgow. Men stillastående whiskytåg innebar naturligtvis risker. I slutet av november 1952 rapporterades om ett whiskyfat som vid ankomsten till Port Dundas i Glasgow vägde avsevärt mindre än vid avfärden. Någon hade helt enkelt borrat hål i fatet. En liknande upptäckt gjordes på nytt en vecka senare. Nästa tåg som lämnade Aberdeen veckan därpå bemannades därför med ett par polismän. Deras spaningar var dock till en början helt resultatlösa. Men när tåget tillfälligt stannade vid en stoppsignal utmed sträckan kunde de plötsligt se hur en okänd person klev ombord och försvann in i en annan vagn. De väntade ett par minuter och gick sedan efter.

Synen som väntade dem var en man i 30-årsåldern som knäböjde vid ett whiskyfat med en drillborr i handen. Tillika omgiven av fjorton tomma värmeflaskor i gummi och två rymliga jutesäckar, fick denne karl mycket snopet, men med all önskvärd tydlighet, finna sig själv i en illustration av uttrycket ”tagen på bar gärning” – eller, om så vill, med handen i den finaste av skotska syltburkar. Den tidigare ostraffade familjefadern erkände sig genast skyldig och berättade snart med föredömlig samarbetsvilja om sina två tidigare ogärningar på tåget. Enligt förstasidan i Aberdeen Evening Express hade han kommit över motsvarande cirka 80 liter whisky, som han sedan tappat över från värmeflaskorna i vanliga glasbuteljer som han sålt vidare till hugade fiskare i Aberdeen.

Uttrycket ”whisky trains” började användas inte långt efter att de första järnvägsspåren hade lagts ut i det skotska höglandet. Det var under mitten av 1840-talet som det nystartade bolaget The Great North of Scotland Railway (GNSR) presenterade sin första plan för sträckan mellan Aberdeen och Inverness. I slutet av 1850-talet hade en sådan förbindelse blivit verklighet. Snart förgrenade sig spåren till allt fler städer och byar likt rötterna från ett träd, och under 1800-talets andra hälft växte många destillerier upp i direkt anslutning till den nyanlagda järnvägen.

Sommaren 1859 hade rallarna jobbat sig fram till den gamla kuststaden Banff, och inte många år senare slogs ett privat industrispår till det nybyggda destilleriet i Inverboyndie (byggt 1863), halvannan kilometer utanför Banff. Stickspåret gjorde Banff Distillery till ett av de allra första destillerierna i högländerna med egen järnvägsanslutning. Detta visade i dubbel bemärkelse prov på vikten av ett fungerande kontaktnät; vice styrelseordföranden i GNSR var nämligen destilleriägarens svärfar. Idag smärtar det i ett malthjärta att Banff Distillery sedan länge är borta.


Den gamla järnvägen mellan Dufftown och Keith, idag trafikerad som en uppskattad turistattraktion. Det serveras givetvis en och annan dram av den lokala whiskyn ombord.


År 1863 öppnades The Strathspey Railway utmed floden Spey i Speyside (mellan Boat of Garten i Cairngorms i söder och Dufftown cirka sex mil norrut). Inte minst var det lokala markägare som var pådrivande i utbyggnaden av järnvägsnätet genom högländerna. Från slottet vid Ballindalloch blickade lairden och järnvägsentusiasten Sir George Macpherson-Grant ut över sina ägor runt Spey, och en dag i slutet av 1860-talet kontaktades han av den i trakten mycket välmeriterade destillatören John Smith. John Smith var också lite av en järnvägsnörd, vilket säkerligen stärkte hans aktier i lairdens ögon och kom väl till pass då han hyste långtgående planer på att få hyra mark för ett nytt bränneri. Som en sann entreprenör av sin tid såg John Smith naturligtvis flera fördelar med att anlägga ett destilleri nära järnvägen till städerna i söder. Inte långt ifrån spåren där ångloken spydde ut sin rök och där tågvisslorna första gången skrämde slag på laxen i Spey, påbörjades 1869 byggnationen av Cragganmore Distillery. Och senare lades ett privat stickspår den korta sträckan mellan det nya destilleriet och järnvägsstationen i Ballindalloch.

Nu rullade whiskytågen! I februari 1884 lämnade till exempel ett tåg med fjorton fullastade vagnar Teaninich Distillery i Alness norr om Inverness för transport till en köpman i Aberdeen. Och tre år senare, 1887, avgick det första godståget från Cragganmore. Tyvärr fick John Smith själv inte vara i livet för att vara med om den historiska tilldragelsen när tjugofem vagnar fullastade med hundratals ekfat, vilka tillsammans innehöll 16 000 gallons (ca 70 000 liter), avgick mot Aberdeen. Händelsen återges i ett hörn av flasketiketten på Cragganmores 12-åriga buteljering i form av ett tuffande ånglok. I flaskan hälls en Speysidewhisky i fruktig men koncentrerad stil med en medelfyllig tyngd, rik kryddighet och en torr eftersmak.

Vid slutet av 1800-talet hade destillerier med privata stickspår blivit en vanlig syn i Speyside. Den blomstrande whiskyindustrin hade smällt upp 21 nya destillerier runt Spey och dess biflöden bara under loppet av ett årtionde. Fullastade godsvagnar rullade inpå knuten och försåg destillerierna med korn, tomma ekfat samt kol att elda med. Sedan lastning av nyfyllda fat för ångande transport mot Aberdeen och städerna i söder.

Men under andra halvan av 1900-talet kom transporterna längs järnvägen mer och mer att ersättas av vägtransporter. Under slutet av 1960-talet lade man ned Strathspeybanan och ett flertal andra förgreningar utmed sträckan mellan Aberdeen och Inverness. Idag går transporterna till och från destillerierna med tunga lastfordon och tankbilar, och jorden återtar sakta vad som lämnats kvar av destilleriernas en gång så trafikerade sidospår. Men många stationshus har bevarats runt om i Skottland, på sina håll omgjorda till visitor centres eller bostäder. Och en del av Strathspeybanan har behjärtansvärt nog återinvigts av nya hängivna järnvägsentusiaster, men nu med fokus på fridsam transport av turister.



Det är tyst och stilla i den lilla byn Kennethmont, någon timmes bilresa västerut från Aberdeen. Inte en människa syns till. På ena sidan landsvägen några gamla destilleribostäder med fördragna gardiner, på den andra sidan en tom busskur och det stora destilleriet. Ardmore Distillery uppfördes 1898 alldeles vid järnvägen, för att tillgodose det egna blandwhiskymärket Teacher’s med egen maltwhisky. Historien känns igen: eget stickspår (fortfarande synligt), bra förbindelse med Aberdeen och städerna i söder. Stationsbyggnaden står ännu kvar, men tåget stannar numera först i Insch, någon mil österut (eller cirka 393 700 inch…). Men Ardmore ångar på sju dagar i veckan som aldrig förr; under 2000-talet har destilleriet satsat alltmer på sin singelmalt, med ett fast grepp om sin kraftiga och rökiga stil.

Tågvisslan hörs på långt håll i det öppna landskapet. Jag har redan tagit mig upp till landsvägen igen, förbi de gamla lagerhusen med knallröda dörrar och gallerfönster och den där svarta svampen som mer än allt annat älskar alkoholångor och stortrivs på stenväggarna. Pendeltåget från Inverness mot Aberdeen susar förbi bakom ryggen, alldeles utmed fasaderna på det gamla höglandsdestilleriet. Nåväl, det går inga whiskytåg längre. Och tjuvarna får hitta på annat. Men alla historier om whiskyn som en gång började i järnvägsspåren slutar inte här. Tag plats, resan fortsätter!

 

 

En omarbetad version av denna artikel har publicerats i tidningen Whisky & Bourbon No. 36, 2017.

Refererade tidningsartiklar har hämtats från The British Newspaper Archive; Berwickshire News and General Advertiser den 18 juni 1935 sid. 3 och Aberdeen Evening Express den 13 december 1952 sid. 1. Se även Dundee Evening Telegraph den 11 oktober 1949 sid. 6, Edinburgh Evening News den 19 december 1924 sid. 9, Sheffield Daily Telegraph den 1 juni 1939 sid. 5, Portsmouth Evening News den 18 januari 1921 sid. 2 samt Western Gazette den 29 februari 1884 sid. 2.