Så som en 42-årig whisky…

Scen ur Local Hero från 1983. (Foto: Allstar Picture Library, Alamy Stock Photo)


Det har gått 36 år sedan filmen Local Hero gick upp på biograferna (”Byns hjälte” i den svenska översättningen), men berättelsen har fortfarande en dragningskraft som inte tycks visa några tecken på att mattas av. Under våren har en musikalversion spelats för en entusiastisk publik på Royal Lyceum i Edinburgh, och nästa år sätts den upp på The Old Vic i London. Vad är det som får mig att se om filmen, upptäcka nya nyanser och tycka att den alltid är lika bra?

Det är en historia skriven och berättad med värme och underfundig humor. Ett stort oljebolag i Texas vill anlägga ett nytt raffinaderi vid den skotska nordkusten, men först måste invånarna i det lilla fiskesamhället Ferness bara sälja sina hem för att göra plats åt projektet. En anställd på bolaget skickas till Skottland – mestadels för att han heter MacIntyre och antas vara skotte – för att snabbt få affären överstökad. Men ”Macs” förhandlingar med de sympatiska men kluriga byborna drar ut på tiden och han blir kvar längre han tänkt sig.

Kanske tillhör du också alla dem som har sett filmen flera gånger? Och lyssnat på dess soundtrack där Mark Knopflers välkända anslag förstärker känslan som genom filmen kommer smygande djupt inom oss, nyfikenheten eller viljan att bryta upp för att börja om på nytt, ”Going Home”?

Local Hero spelades in 1983. Vi ser Peter Riegert i rollen som Mac, och Burt Lancaster som den excentriske chefen och oljemagnaten som helst av allt vill prata astronomi och studera stjärnorna. Många av scenerna förlades till den pittoreska by som i verkligheten heter Pennan. Där, vid Aberdeenshires nordkust, kom inte minst en rödmålad telefonkiosk att spela en central roll i filmen. Men telefonkiosken var bara rekvisita som försvann när filmteamet lämnade. Filmens popularitet och strömmen av vallfärdande filmfantaster fick dock det brittiska televerket att snart ställa upp en riktig telefonkiosk ett tiotal meter från samma plats. Det är alltså den som står där idag, och sedan 1989 är den dessutom skyddad som byggnadsminne i Skottland. Det senare är kanske bra av flera skäl; mobiltäckningen i Pennan lämnar nämligen en del i övrigt att önska (och planerna på en mobilmast i byn stöter på patrull).

För några år sedan gjorde jag som många andra före mig, jag besökte Pennan. Lyckligtvis under en relativt vindstilla dag; byns läge vid foten av klipporna mot det nyckfulla havet vittnar om det gamla fiskesamhällets stundtals dramatiska historia. Än idag görs organiserade resor till platserna där filmen spelades in. Det sägs att manusförfattaren och regissören Bill Forsyth hämtade viss inspiration från en annan filmklassiker, ”Whisky Galore”. Även anslaget i humorn känns stundtals igen. I Local Hero bjuds Mac på en 42-årig ”MacAskill Pure Malt Whisky”, och börjar snart fatta tycke för platsen och människorna. Några dagar senare försöker han beställa den på nytt med hjälplig skotsk accent:

– Give me a 42 year old whisky, Roddy.
– We have none of that tonight.
– Then give me four eight year olds and a ten year old!


Pennan i maj. (Foto: Daniel Winter)


Bill Forsyth låter filmens karaktärer få ta plats men samtidigt ofta interagera med subtila uttryck; allt kan liksom brytas ned i flera lager. Berättelsen är inte tillrättalagd eller ute efter att servera oss några övertydliga budskap, den stakar inte ut gränserna för vad vi tillåts läsa in. Det finns någonting sammansatt och vackert i Bill Forsyths regi som känns igen i vad vi också kan förvänta oss av en välutvecklad och nyanserad whisky, 42-årig eller ej.

Året när filmen spelades in var annars ett mörkt kapitel i skotsk whiskyhistoria. 1983 var whisky verkligen inte högsta smakmode och Scottish Malt Distillers, senare en del av Diageo, stängde bara under det året ned elva av sina destillerier i sviterna av en djupare lågkonjunktur och överproduktion. Ett par av dem låg inte särskilt långt från Pennan.

Under en tid på 1800-talet lär det för övrigt ha funnits ett destilleri just i byn. Det har dock berättats att destilleriets ägare William Grant (inte att förväxla med William Grant som senare byggde Glenfiddich), själv medgav att whiskyn härifrån aldrig var någon succé. Men det är förstås en annan historia.

Vinnare och förlorare – historien kring en bild



Helsidesannonsen i tidningen The Graphic är från den 30 april 1898. Bilden visar en rättssal. Tre eller fyra domare granskar en flaska whisky och man kan lätt föreställa sig sorlet i trängseln av åhörare. Vilka är människorna på bilden? Tecknarens avsikt har varit att avbilda kända ansikten från bland annat societetens, politikens och konstens kretsar. I tecknarens värld är det en sak som dessa människor har gemensamt. Intresset för Pattisons whisky.

1890-talets Storbritannien är ett samhälle där whiskyn flödar. Skatterna hålls orörda, produktiviteten ökar, transporterna förbättras och framväxten av nya blandwhiskyföretag och andra mellanhänder tar whiskyn långt ut i världen. Den skotska whiskyindustrin med sina nya framgångsrika blends upplever sin mest blomstrande högkonjunktur någonsin. Några rader ur en tidningsartikel i maj 1896 fångar tidsandan: ”Högländska maltwhiskies har utan tvivel ett rejält uppsving just nu. Många skakar på huvudet och säger att det inte kommer att kunna bestå, men de klipskaste affärsmännen låter sig på intet sätt nedslås eller tvivla på dess framtidsutsikter.” (”The Distilling Trade in the North”, The Aberdeen Weekly Journal, 27 maj 1896 sid 6.)

Efterfrågan på whisky har ökat och optimismen vet inga gränser. Bankerna beviljar nya krediter och blir fartblinda, nya destillerier växer upp som svampar ur jorden och destillerierna fyller lagren som bara blir större; det dröjer inte länge innan lagren är betydligt större än efterfrågan på whisky.

Historien om de två grosshandlarsönerna Robert och Walter Pattison har du kanske hört förut. På kort tid bygger bröderna upp ett imperium genom sitt framgångsrika blandningsföretag i Leith. De lever lyxliv på företagets bekostnad, fifflar med ekonomin och tar stora lån, bland annat mot säkerhet i kraftigt övervärderade tillgångar. Och lovade guld och gröna skogar ingår förhoppningsfulla destilleriägare avtal om att bygga upp stora lager av whisky för framtida försäljningar som bröderna har ensamrätt på.

Pattisons mycket påkostade och ofta spektakulära reklamkampanjer blir snart välkända. Den kanske mest extrema av dem alla sägs omfatta hundratals papegojor som lärs upp att säga ”Köp Pattisons whisky”, innan de fördelas ut på pubarna.

1890-talet är fortfarande Blended Scotchs barndomsår. Det är en tid när inte bara bröderna Pattison satsar långt mer på kvantitet än kvalitet; kolonndestillerad och billig sädessprit från lågländerna utgör ofta, på bekostnad av den populära maltwhiskyn från högländerna, betydligt mer av innehållet i flaskan än vad etiketten ger sken av. Det saknas klara regler för vad som får tryckas på etiketten eller sägas i reklamen, också i fråga om en whiskys ålder och ursprung. Detta lämnar, minst sagt, ett stort utrymme för blandningsföretagens aldrig sinande fantasi. I vissa fall känner sig kunderna så klart bedragna när det uppdagas att flaskan som de tror är en maltwhisky från högländerna i själva verket, till 90 procent eller mer, är purung grainwhisky från lågländerna.



I ljuset av vad som försiggår i det fördolda är just bröderna Pattisons marknadsföring små fragment ur en alltid lika fascinerande som bitter historia. För redan senare samma år som bilden i The Graphic går i tryck, i december 1898, tvingas de skuldsatta bröderna ställa in sina betalningar, och snart rasar deras imperium samman i en krasch som ger eko i hela whiskyvärlden. Bröderna döms visserligen till fängelse, men det hjälper föga de destillerier som i kölvattnet snabbt går omkull eller hamnar på ruinens brant.

Men åter till bilden. Några domare granskar en flaska whisky och en jury ska sedan avgöra att (inte om) ”Pattisons whisky är Skottlands bästa”! De många åhörarna får givetvis antas stödja beslutet. Händelsen och platsen är naturligtvis fiktiv. Men vilka är människorna? De läsare som i maj 1898 ägnar en vecka åt lite detektivarbete, har god chans på påfyllning i skåpet därhemma, och ordentligt så. Bland tävlingsbidragen som skickas in till Pattisons ska nämligen var och en av de 50 med flest rätta svar belönas med en låda med 12 flaskor av ”Pattisons’ Royal Gordon ’Perfection’ Fifteen Years Old Whisky”. Men tävlingen utlovar mer än så: tävlanden med det allra bästa bidraget kan se fram emot inte bara en utan fem lådor, dvs. 60 flaskor av Skottlands bästa whisky!

Jag vet idag inte om det utsågs några vinnare. Men kanske fick ändå alla som på något sätt hade med Pattisons whisky att göra, till slut betrakta sig som just förlorare.

 

Fotnot: Beträffande ansiktena på bilden har jag inga rätta svar. Men kanske du vet?

Historien kring en bild – Balblair 2011



Norra högländerna, juni 2011. Balblair är ett av Skottlands äldsta destillerier och ligger i fridfulla omgivningar, någon timmes bilresa norrut från Inverness. Destilleriet har varken utvändigt eller invändigt förändrats särskilt mycket sedan en ombyggnad i slutet av 1800-talet.

Sommaren 2011 spelas flera scener i Ken Loachs dramakomedi ”The Angels’ share” in här (”Änglarnas andel” i svensk översättning). Jag besöker ett av Skottlands mest pittoreska destillerier bara veckan efter att det stora filmteamet har lämnat platsen. Ett gammalt järnvägsspår löper utmed fasaden men jag omges av tystnaden från ljungklädda kullar och sävligt tuggande får – platsen är som gjord för stämningsskapande idyller på vita duken.

Hustrun till en av destilleriarbetarna visar mig runt, hon har börjat extraknäcka på destilleriet och avlastar destillerichefen John MacDonald som guide vid förbokade besök av enstaka personer eller mindre grupper. Först en tid senare ska Balblair få ett visitor center med färgglada nya skyltar och börja ta betalt för mer formstöpta rundturer.

Jag har kameran i en rem över axeln. Men mot slutet av rundturen blir jag mätt på ytterligare tillskott till min växande bildsamling av pagodtak, polerade kopparpannor, traditionella jäskar av douglasgran och fat staplade i välfyllda lagerhus, alltsammans fotat i möjliga och omöjliga vinklar. Så jag frågar artigt några destilleriarbetare som står och pratar utanför ett av de gamla lagerhusen om de vill vara med på en bild, väl medveten om att främmande människor som springer runt på deras arbetsplats med kameror rimligen har upptagit mer än lovligt mycket av arbetstiden den här sommaren. (Långt senare vill jag också minnas att åtminstone en av herrarna på bilden figurerar som statist i filmen.)

På min högst spontana fråga rullar en av dem utan omsvep fram ett fat varpå John, Martin och Alan sätter sig ledigt framför kameran, som vore det den mest självklara av deras arbetsuppgifter.

Kanske har jag under årens lopp lärt mig mer om whisky genom att småprata med människor som arbetar på destillerierna, om deras syn och förväntningar på vad de gör, än vad jag har gjort av att förkovra mig i detaljer kring kornsorter, enzymer, jäsningstider, pannhalsars längd, destillatets skärningspunkter eller rostningsgraderna för fat av amerikansk vitek.

Ibland har jag träffat ”warehousemen” som arbetar i några av whiskyindustrins oräkneliga lagerhus och som på utpräglad dialekt berättar att de inte alls tycker om whisky. De står helt enkelt inte ut med att också på fritiden känna dofterna som de måste inandas under sina långa arbetsdagar när whiskyn och alkoholen dunstar från faten – det fenomen under lagringen som med ett annat ord kallas just ”the angels’ share”.

Men oavsett om de gillar whisky eller inte – jag och många andra har dem likväl att tacka för höjdpunkter i ett stort intresse.

 

Skottlands whiskyregioner – kartan och verkligheten



År 1784 ritas en linje på en karta över Skottland, från Greenock vid Firth of Clyde i väster till stranden vid Firth of Tay i öster. I kampen mot illegala destillatörer och notoriska smugglare i högländerna, lagstiftar det brittiska parlamentet om särskilda skatteregler för området norr om den gräns som linjen bildar. Så föds två whiskyregioner – Highlands i norr och Lowlands i söder – även om skattereglerna snart ersätts av nya. Under 1800-talet tillkommer Islay, Campbeltown och Speyside. Vilken betydelse ska vi tillskriva dessa regioner idag? Vad kan vi förvänta oss av en singelmalt från till exempel Speyside, till skillnad från en singelmalt från Islay eller Highlands?

I sin underbara och smått klassiska lilla bok ”Whisky” från 1930 beskriver författaren Aeneas MacDonald fyra geografiska faktorer, som vid sidan av människans skicklighet som bryggmästare och pannskötare har betydelse för karaktären i en maltwhisky – luften, vattnet, torven och kornet. Hans beskrivning går tillbaka på gamla tankar om att skillnader mellan maltwhisky från olika områden kan härledas ur inte minst jorden och vattenkällan. Och när singelmalten från Skottland blir allt mer populär i Sverige under 1990-talet, introduceras jag på allvar till maltwhisky med en provning av en whiskysort från varje region.

Den första whiskyn på bordet är en ”Lowland”. Dess kännetecken sägs vara helt orökig med lätt kropp, och en liten gräston eller blommighet i doften. Någon torv används alltså inte, och jag och många andra lär oss att förknippa den lätta och milda stilen med en tradition med influenser från Irland att destillera maltspriten inte bara två utan tre gånger.

Men idag är det bara ett enda destilleri av ett dussintal i Lowland som trippeldestillerar all sin sprit. Traditionen att destillera tre gånger har dessutom praktiserats av flera destillerier i högländerna. Och en lätt, mild och orökig whisky görs även på flera håll i både Speyside och Highland, och inte alls alltid i Lowland. Så vad står Lowland för egentligen?

Den skotska whiskyn har fem skyddade geografiska beteckningar förutom ”Scotch”. För att få använda en sådan krävs det att whiskyn har destillerats inom det geografiska område i Skottland som beteckningen avser. Men råvarorna behöver inte ens komma från Skottland, och någon särreglering för de olika områdena i fråga om tillverkning eller lagring finns inte. Enligt den skotska ”whiskylagen”, The Scotch Whisky Regulations från 2009, finns det tre stycken protected regions (Highland, Lowland och Speyside) och två stycken protected localities (Islay och Campbeltown). Speyside är egentligen en geografiskt avgränsad del inom regionen Highland.



Den andra whiskyn jag får i den där introducerande provningen är från Speyside. Stilen beskrivs som mild men något fylligare och aromatisk med en rik fruktighet. Mot slutet av 1800-talet blev den milda och fruktiga stilen från Speyside omåttligt populär hos blandwhiskyföretagen, och avstånden mellan destillerierna i dalgångarna runt floden Spey krympte i rask takt. Länge var det inte alls givet var gränserna för den nya regionen egentligen gick. Och några av destillerierna – däribland gamla anrika Glenfarclas – framträdde så småningom istället som de högst ansedda när det gällde en lite kraftigare stil, en stil som än idag också hämtar mycket av sin karaktär från lagring i rustika sherryfat.

Bland destillerierna i Speyside är det idag lika lätt att hitta skillnader som likheter. Det är för övrigt helt frivilligt för ett destilleri inom en viss region om man vill använda sig av den geografiska beteckningen eller inte, och flera destillerier i Speyside har valt bort möjligheten att skriva ut denna (de skriver bara ”Single Malt Scotch Whisky”). Glenfarclas skriver i regel ut den större regionen Highland på etiketten, trots att destilleriet ligger nästan mitt i det böljande Speyside!

Den tredje whiskyn i uppställningen – nu börjar jag tycka att det är riktigt kul – beskrivs som en karaktärsfull Highland med lite ljung- och honungstoner och en hint av rök. Jag smakar på whiskyn till historien om den urtypiska maltwhiskyn som fick utvecklas relativt ostört i de svårtillgängliga högländerna, utom räckhåll för lagens halvlånga arm.



Highland är Skottlands klart största whiskyregion; regionen täcker två tredjedelar av landets yta och naturen och lokalklimatet kan skifta stort. Informellt delas regionen därför ofta in i västra, östra, norra, södra och kanske också centrala högländerna. Men var exakt ska vi i så fall dra dessa gränser, och hur långt ska vi egentligen gå i indelningen?

Provningen avslutas med en torvrökig, robust Islaywhisky med omtalade inslag av tång och tjära och en eftersmak som balanserar fint mellan sötsyrlig frukt och lite sälta. Visst finner jag kontrasterna; att nu hitta ut ur rökdimmorna och tillbaka till smakerna i Lowlandwhiskyn är helt otänkbart för en lång tid framöver. Istället går resan till Islay och jag insuper dess genuina atmosfär och egen trankila tideräkning, långt bortom fastlandets uppskruvade brus. Fram till 1800-talet omfattades Islay inte av de hårda maltskatterna (det sägs att den jordägande ätten Campbell stod på god fot med både regeringen och kungahuset), och ön var därför länge ett litet skatteparadis för destillatörer. Den maritimt rökiga stilen rotade sig djupt i de rikliga torvmossarna på ön. Torvröken fortsatte att bolma och Islay inmutade med tiden en nästan helt egen nisch som eftertraktad krydda i olika blandwhiskysorter.



Visst är det svårt att argumentera mot att just torvröken från Islay har sina specifika drag. Torvrök smakar olika, beroende på vilken mosse torven kommer ifrån. Men det finns ju även whiskysorter på Islay som är orökiga. Bunnahabhain gör sedan ett drygt halvsekel till största delen en orökig maltsprit som är ganska lätt och ren i sin karaktär. Och samtidigt: På ön Isle of Mull ligger Tobermory Distillery, som delvis gör den kraftigt rökiga Ledaig, med malt som torvrökts på Islay! Är Ledaigs karaktärsdrag mer av Islay än Bunnahabhains, och är Bunnahabhain kanske mer Lowland eller Highland än många fastlandsdestillerier?

Ibland kan också, lär jag mig senare, en singelmalt från hamnstaden Campbeltown smyga sig in i uppställningen i de där provningarna, kanske för den lite mer erfarne konnässören. En gång hyste Campbeltown närmare 30 destillerier. Idag finns där tre. Jag förenklar och generaliserar, väntar mig rök, en koncentrerad fruktighet och den där karakteristiska oljigheten som får många att tänka på verkstadsgolv eller när de egentligen servade bilen senast. Typ så. Ungefär. För vi intalas att det inte finns några rätt eller fel – det är vi själva som avgör vad det doftar och smakar – men att vi samtidigt kan förvänta oss att en whisky från en viss region har vissa vedertagna kännetecken.



Jag ser ofta tillbaka på den provningen nu. Det var en tid när whiskyvärldens ambassadörer och nyfrälsta journalister oftare än idag hämtade inspiration från vinvärldens kartböcker, och kämpade tappert för att den enskilda whiskyns bärande egenskaper skulle kunna härledas ur en viss terroir, specifik för just den där regionen som vi hade representerad i glaset framför oss.

Men med ett sådant förhållningssätt går man lätt vilse. Regionernas gränser är inga smakgränser; egenskaperna i en viss whisky är inte – i vart fall inte längre – så mycket
särdrag från vad en viss region gör med luften, vattnet, torven eller kornet. De karaktärsdrag vi idag kan finna i en whisky är i större utsträckning baserade på människans aktiva val kring hur råvaror processas, hur pannor manövreras, hur whiskyn tillverkas. Oaktat destilleriets adress. Vill man göra en robust och knallrökig whisky i Speyside kan man göra det. Och det görs. Också.

Därmed inte alls sagt att ett destilleri skulle klara sig lika bra genom att byta en torvmosse eller en vattenkälla mot en annan. Eller att det lokala klimatet – temperaturen, luftfuktigheten och i viss mån kanske salthalten från havsluften – inte skulle ha en märkbar betydelse för utvecklingen av whiskyn under lagringsfasen. Men skillnaderna mellan två olika singelmalter kan ofta vara större i en jämförelse mellan två destillerier inom samma region, än mellan två destillerier i olika regioner. Den moderna skotska whiskyn känner inga regiongränser. Ibland har kornet vuxit och mältats i en annan region än destilleriets – kanske rent av i England. Whisky från olika regioner kommer i en mycket stor omfattning att mogna i lagerhus nära storstäderna i Lowland. Och merparten av all whisky späds ut med ett neutralt avjoniserat vatten i en buteljeringsanläggning som ofta ligger oromantiskt långt bort från den porlande bäcken vid destilleriet.

Men hur blir det då med beskrivningen av olika stilar på den där första whiskyprovningen, det första mötet med världens kanske mest komplexa spritsort? Hur sorterar man smakfloran på en och en halv timme med kartan över Skottlands whiskyregioner framför sig? Svaret är enkelt. Man lägger undan kartan.

 

Den här artikeln har också publicerats på folkofolk.se 

”The Whisky Trains” – en historia om whiskytåg, tjuvar och entreprenörer



Det omtalades som det snabbaste godståget i Skottland. Men vad som hade lastats i den långa raden av förseglade vagnar var hemligt, och det var först efter mörkrets inbrott som transporten rullade ut från Glasgow. Ett par korta uppehåll längs vägen; Newcastle, York. Sedan slutstation London. I en tidningsartikel från 1935 omnämndes detta järnburna vidunder som störtade fram i natten som ”the mystery train”. Nåväl, särskilt mystiskt var det egentligen inte, men kampen mot förslagna tjuvar krävde ständigt nya åtgärder.

Åtminstone en del av lasten i dessa värdefulla transporter hade sin slutliga destination i USA, där president Roosevelt ett par år tidigare hade upphävt det eländiga alkoholförbudet. Före mitten av 1930-talet var det vanligt att whiskyn från destillerierna lastades på ordinära godståg tillsammans med allsköns annan last, men snart blev det mer befogat att tala om renodlade ”whisky trains” kors och tvärs över järnvägsnätet i Skottland. Efter andra världskriget avgick de dessutom dagligen till London.

Men ökade satsningar på exportmarknaden, och samtidigt ett tyngre skattetryck och hårdare regleringar av whiskyförsäljningen på hemmaplan, fick den svarta marknaden att växa i Skottland. Och därmed blev också transporterna mer utsatta för stölder. Det förekom att stations- och tågpersonal mutades för att lämna värdefulla upplysningar, eller att de helt enkelt utnyttjade informationen själva för att komma över några gallons utan att bli upptäckta. Tidningarnas återkommande notiser vittnade om ibland stora förluster för whiskybolagen och den ständiga kampen för att ligga steget före tjuvar och banditer längs sträckorna. I vissa fall valde man också mer handgripliga metoder; de whiskytåg som två gånger i veckan avgick från Dufftown i Speyside till Glasgow kom till exempel att övervakas av beväpnade vakter.

Till bangården i Aberdeen anlände godståg från destillerierna i norr och kopplades om för fortsatt transport till bland annat Glasgow. Men stillastående whiskytåg innebar naturligtvis risker. I slutet av november 1952 rapporterades om ett whiskyfat som vid ankomsten till Port Dundas i Glasgow vägde avsevärt mindre än vid avfärden. Någon hade helt enkelt borrat hål i fatet. En liknande upptäckt gjordes på nytt en vecka senare. Nästa tåg som lämnade Aberdeen veckan därpå bemannades därför med ett par polismän. Deras spaningar var dock till en början helt resultatlösa. Men när tåget tillfälligt stannade vid en stoppsignal utmed sträckan kunde de plötsligt se hur en okänd person klev ombord och försvann in i en annan vagn. De väntade ett par minuter och gick sedan efter.

Synen som väntade dem var en man i 30-årsåldern som knäböjde vid ett whiskyfat med en drillborr i handen. Tillika omgiven av fjorton tomma värmeflaskor i gummi och två rymliga jutesäckar, fick denne karl mycket snopet, men med all önskvärd tydlighet, finna sig själv i en illustration av uttrycket ”tagen på bar gärning” – eller, om så vill, med handen i den finaste av skotska syltburkar. Den tidigare ostraffade familjefadern erkände sig genast skyldig och berättade snart med föredömlig samarbetsvilja om sina två tidigare ogärningar på tåget. Enligt förstasidan i Aberdeen Evening Express hade han kommit över motsvarande cirka 80 liter whisky, som han sedan tappat över från värmeflaskorna i vanliga glasbuteljer som han sålt vidare till hugade fiskare i Aberdeen.

Uttrycket ”whisky trains” började användas inte långt efter att de första järnvägsspåren hade lagts ut i det skotska höglandet. Det var under mitten av 1840-talet som det nystartade bolaget The Great North of Scotland Railway (GNSR) presenterade sin första plan för sträckan mellan Aberdeen och Inverness. I slutet av 1850-talet hade en sådan förbindelse blivit verklighet. Snart förgrenade sig spåren till allt fler städer och byar likt rötterna från ett träd, och under 1800-talets andra hälft växte många destillerier upp i direkt anslutning till den nyanlagda järnvägen.

Sommaren 1859 hade rallarna jobbat sig fram till den gamla kuststaden Banff, och inte många år senare slogs ett privat industrispår till det nybyggda destilleriet i Inverboyndie (byggt 1863), halvannan kilometer utanför Banff. Stickspåret gjorde Banff Distillery till ett av de allra första destillerierna i högländerna med egen järnvägsanslutning. Detta visade i dubbel bemärkelse prov på vikten av ett fungerande kontaktnät; vice styrelseordföranden i GNSR var nämligen destilleriägarens svärfar. Idag smärtar det i ett malthjärta att Banff Distillery sedan länge är borta.


Den gamla järnvägen mellan Dufftown och Keith, idag trafikerad som en uppskattad turistattraktion. Det serveras givetvis en och annan dram av den lokala whiskyn ombord.


År 1863 öppnades The Strathspey Railway utmed floden Spey i Speyside (mellan Boat of Garten i Cairngorms i söder och Dufftown cirka sex mil norrut). Inte minst var det lokala markägare som var pådrivande i utbyggnaden av järnvägsnätet genom högländerna. Från slottet vid Ballindalloch blickade lairden och järnvägsentusiasten Sir George Macpherson-Grant ut över sina ägor runt Spey, och en dag i slutet av 1860-talet kontaktades han av den i trakten mycket välmeriterade destillatören John Smith. John Smith var också lite av en järnvägsnörd, vilket säkerligen stärkte hans aktier i lairdens ögon och kom väl till pass då han hyste långtgående planer på att få hyra mark för ett nytt bränneri. Som en sann entreprenör av sin tid såg John Smith naturligtvis flera fördelar med att anlägga ett destilleri nära järnvägen till städerna i söder. Inte långt ifrån spåren där ångloken spydde ut sin rök och där tågvisslorna första gången skrämde slag på laxen i Spey, påbörjades 1869 byggnationen av Cragganmore Distillery. Och senare lades ett privat stickspår den korta sträckan mellan det nya destilleriet och järnvägsstationen i Ballindalloch.

Nu rullade whiskytågen! I februari 1884 lämnade till exempel ett tåg med fjorton fullastade vagnar Teaninich Distillery i Alness norr om Inverness för transport till en köpman i Aberdeen. Och tre år senare, 1887, avgick det första godståget från Cragganmore. Tyvärr fick John Smith själv inte vara i livet för att vara med om den historiska tilldragelsen när tjugofem vagnar fullastade med hundratals ekfat, vilka tillsammans innehöll 16 000 gallons (ca 70 000 liter), avgick mot Aberdeen. Händelsen återges i ett hörn av flasketiketten på Cragganmores 12-åriga buteljering i form av ett tuffande ånglok. I flaskan hälls en Speysidewhisky i fruktig men koncentrerad stil med en medelfyllig tyngd, rik kryddighet och en torr eftersmak.

Vid slutet av 1800-talet hade destillerier med privata stickspår blivit en vanlig syn i Speyside. Den blomstrande whiskyindustrin hade smällt upp 21 nya destillerier runt Spey och dess biflöden bara under loppet av ett årtionde. Fullastade godsvagnar rullade inpå knuten och försåg destillerierna med korn, tomma ekfat samt kol att elda med. Sedan lastning av nyfyllda fat för ångande transport mot Aberdeen och städerna i söder.

Men under andra halvan av 1900-talet kom transporterna längs järnvägen mer och mer att ersättas av vägtransporter. Under slutet av 1960-talet lade man ned Strathspeybanan och ett flertal andra förgreningar utmed sträckan mellan Aberdeen och Inverness. Idag går transporterna till och från destillerierna med tunga lastfordon och tankbilar, och jorden återtar sakta vad som lämnats kvar av destilleriernas en gång så trafikerade sidospår. Men många stationshus har bevarats runt om i Skottland, på sina håll omgjorda till visitor centres eller bostäder. Och en del av Strathspeybanan har behjärtansvärt nog återinvigts av nya hängivna järnvägsentusiaster, men nu med fokus på fridsam transport av turister.



Det är tyst och stilla i den lilla byn Kennethmont, någon timmes bilresa västerut från Aberdeen. Inte en människa syns till. På ena sidan landsvägen några gamla destilleribostäder med fördragna gardiner, på den andra sidan en tom busskur och det stora destilleriet. Ardmore Distillery uppfördes 1898 alldeles vid järnvägen, för att tillgodose det egna blandwhiskymärket Teacher’s med egen maltwhisky. Historien känns igen: eget stickspår (fortfarande synligt), bra förbindelse med Aberdeen och städerna i söder. Stationsbyggnaden står ännu kvar, men tåget stannar numera först i Insch, någon mil österut (eller cirka 393 700 inch…). Men Ardmore ångar på sju dagar i veckan som aldrig förr; under 2000-talet har destilleriet satsat alltmer på sin singelmalt, med ett fast grepp om sin kraftiga och rökiga stil.

Tågvisslan hörs på långt håll i det öppna landskapet. Jag har redan tagit mig upp till landsvägen igen, förbi de gamla lagerhusen med knallröda dörrar och gallerfönster och den där svarta svampen som mer än allt annat älskar alkoholångor och stortrivs på stenväggarna. Pendeltåget från Inverness mot Aberdeen susar förbi bakom ryggen, alldeles utmed fasaderna på det gamla höglandsdestilleriet. Nåväl, det går inga whiskytåg längre. Och tjuvarna får hitta på annat. Men alla historier om whiskyn som en gång började i järnvägsspåren slutar inte här. Tag plats, resan fortsätter!

 

 

En omarbetad version av denna artikel har publicerats i tidningen Whisky & Bourbon No. 36, 2017.

Refererade tidningsartiklar har hämtats från The British Newspaper Archive; Berwickshire News and General Advertiser den 18 juni 1935 sid. 3 och Aberdeen Evening Express den 13 december 1952 sid. 1. Se även Dundee Evening Telegraph den 11 oktober 1949 sid. 6, Edinburgh Evening News den 19 december 1924 sid. 9, Sheffield Daily Telegraph den 1 juni 1939 sid. 5, Portsmouth Evening News den 18 januari 1921 sid. 2 samt Western Gazette den 29 februari 1884 sid. 2.

I hamn med gaeliskan?


Tobermory Distillery (i Tobermory)



I sorlet beställde jag en Ledaig (uttalat ungefär ‘le-TJICK’), och till min lättnad förstod bartendern genast vad jag menade! Ett tungt sommarregn hade just fallit över Tobermory på ön Isle of Mull. Alldeles utanför krogen ryckte de små fiskebåtarna i sina förtöjningar, och på sluttningarna bakom de färgglada husfasaderna som packades tätt runt hamnen klättrade träden upp mot den nu uppsprickande kvällshimlen.

Allt fler gäster angjorde bardisken. Några semesterfirande engelsmän slog sig ned vid de bästa fönsterplatserna och sträckte sig efter några laminerade matsedlar, sedvanligt instoppade mellan ketchupflaskor och servettbox på de nakna träborden. Bartendern hade upprepat namnet på den whisky jag beställde – fast med betoning på den första stavelsen istället för den andra – men i övrigt hade hon inte haft några som helst synpunkter på min inbillade fallenhet för det gaeliska språket. Hade jag frågat fiskaren som just kommit in om hur man egentligen uttalar namnet, hade han säkert skrynklat sitt väderbitna ansikte till ett uttal stick i stäv med vad alla Brand Ambassadors och whiskyjournalister har lärt oss. Och hade jag lånat hans båt och farit över till någon grannö hade de glada invånarna säkerligen slirat lite extra på vokalerna, såsom bara en skotte kan som älskar att driva med blåögda turister.

Gaeliska är ett keltiskt språk som sannolikt någon gång under 300-talet följde med nybyggare från Irland till vad som idag är Skottland. Mycket talar för att de även förde med sig ett hantverk som sedermera blev känt som uisge beatha – livets vatten. Under 1100-talet hade den skotska gaeliskan fått stor spridning och talades av de flesta i Skottland, men ett par hundra år senare började språket tappa mark. Från mitten av 1700-talet kom det att pressas tillbaka med allt våldsammare metoder, inte minst av den engelska kronan som konsekvent förknippade allt keltiskt – däribland säckpipor, skotskrutiga tyger och obegriplig gaeliska – med upproriska högländare som vägrade låta sig styras av den dåvarande kungen i London. Och uisge beatha blev uiskie, som blev usky, som blev… ja, du fattar nog.

Idag är det bara drygt en procent av den skotska befolkningen som talar gaeliska. Inte minst är det på ögruppen Hebriderna utanför västkusten som språket lever kvar. Jag glömmer aldrig hur våra hakor föll i puben på Port Charlotte Hotel på Islay när ägaren plötsligt stämde upp i en smäktande gaelisk ballad, eller hur målande en taxichaufför på Isle of Skye berättade om när han på sin allra första skoldag fick höra det engelska språket för första gången.

Gaeliskan lever även kvar i det skotska landskapet där benämningar på berg, vattendrag, sjöar, dalgångar och andra särdrag i naturen gett upphov till namn på gårdar, samhällen och – inte minst – whiskydestillerier. Språket lever sitt eget exotiska liv på whiskykartan, där destillerinamn som till exempel Abhainn Dearg och Auchroisk kan föranleda ett visst sluddrigt uttal hos den oinvigde redan före provsmakning (det förstnämnda uttalas ungefär ‘avinn DJARäck’, medan många menar att det andra ska låta lite som en besvärlig nysning: ‘å-THRASSK!’). Gaeliskan utnyttjas också fortfarande friskt vid namngivning av nya destillerier och whiskysorter.

Men namnet Ledaig, som lär betyda ungefär ”säker hamn”, går långt tillbaka. Ordet har sannolikt ett fornnordiskt ursprung, vilket har begravts i det gaeliska språket som en gammal kvarglömd vikingahjälm i torvmossen. Redan 1798 lät köpmannen John Sinclair bygga ett destilleri med namnet Ledaig vid Tobermorys strand. Destilleriets namn har sedan dess skiftat flera gånger mellan Ledaig och Tobermory, och idag är Ledaig reserverat för den rökiga sorten av destilleriet Tobermorys två singelmalter. Malten levereras från Port Ellen Maltings på Islay, där den torvröks till en fenolhalt på cirka 35–40 ppm (ungefär samma nivå som för Laphroaig och Lagavulin). Och förresten: Ledaig från produktionsåren 1972–1974 är i det närmaste kultförklarad – får du någon gång chansen att prova så missa den inte. Men nog om dessa utsvävningar; de flesta gästerna i den gemytliga atmosfären på hamnkrogen i Tobermory nöjde sig med en lager!

Slàinte mhath! [sla:ntje va]

Mer än 12 år i ”The Wee Toon”



Det sägs att det hela började som ett bråk om får. I hjärtat av anrika Campbeltown drev bröderna John och William Mitchell ett destilleri, Springbank Distillery. Men som så många andra destilleriägare i mitten av 1800-talet hade bröderna också en gård att sköta. Och väldigt många får. På brödernas vidsträckta ägor utanför staden bräkte tusentals av dem, men flertalet av dessa grästuggande varelser ägnade förmodligen ingen som helst tanke åt sannolikheten att de en dag, i ett annat sekel, skulle omnämnas i en halvtaskig inledning till en text om ett destilleri.

Bröderna Mitchell kom inte överens, och deras meningsskiljaktigheter ledde till att William lämnade Springbank. 1872 startade han själv ett nytt destilleri, ungefär 300 meter från Springbank. Destilleriet fick namnet Glengyle Distillery. Det kom att drivas av William Mitchells bolag fram till 1919. År 1925 delade Glengyle samma öde som det stora flertalet destillerier i Campbeltown; det stängdes ned och avvecklades. I april samma år såldes alla whiskyfaten på auktion, destilleribyggnaderna tömdes på sin utrustning och fastigheten fann nya ägare. Under åren som följde kom lokalerna att användas för helt andra värdsliga göromål. En skytteförening huserade här under en tid, och när de skjutit färdigt använde en lantbruksorganisation byggnaderna som förråd och försäljningskontor.

Campbeltown, eller ”The Wee Toon” som staden ibland kallas lokalt, ligger nästan längst ut på den långsmala halvön Kintyre i västra Skottland. Landsvägen hit från Glasgow bjuder på storslagna vyer men är slingrande och lång. En dag 75 år efter att pannorna på Glengyle hade tystnat passerade två män destilleriet under en promenad. Den äldre av dem var Springbanks ägare, Hedley Wright – släkt i rakt nedstigande led med ovannämnde John Mitchell. Den yngre av dem var Springbanks dåvarande destillerichef Frank McHardy. Utanför Glengyles k-märkta och tämligen välbevarade byggnader lade de märke till en skylt med texten ”Till salu”. I november 2000 tog historien så en oväntad vändning; Hedley Wright köpte fastigheten, och Glengyle kom återigen att tillhöra släkten Mitchell. Frank McHardy fick i uppdrag att sätta ihop och starta upp ett nytt destilleri.


Frank McHardy, tidigare Director of Production (nu pensionerad), framför sitt skötebarn Glengyle Distillery.


Våren 2004 fylldes de första faten på nya Glengyle Distillery. Men liksom på systerdestilleriet Springbank är produktionen liten. Sedan starten 2004 har personal från Springbank under några veckor om året knallat över till Glengyle och gjort en lättrökig och fruktig maltsprit. Kornet har mältats på Springbank och mäsken får jäsa förhållandevis länge (72-110 timmar) i fyra jäskar av lärkträ innan den dubbeldestilleras i pannor som hämtats från nedlagda Ben Wyvis (i produktion 1965-1977), där just Frank McHardy startade sin långa karriär i början av 1960-talet.



Destilleriet är dock förhindrat att kalla sin whisky Glengyle. När destilleriet återstartade var namnet upptaget och inarbetat av en blandmalt från ett konkurrerande bolag. Singelmalten från Glengyle säljs istället under namnet Kilkerran.

Glengyle har levererat lovande limiterade utgåvor på sin väg mot en 12-årig standardbuteljering, och när denna släpptes 2016 var vi många som provade den direkt och blev allt annat än besvikna. Det här är en skickligt komponerad buteljering som är tänkt att följa Glengyle i framtiden. Den finns lyckligtvis också att köpa i Sverige (Systembolagets beställningssortiment, 559 kronor). Doften är bra balanserad med rik exotisk (torkad) frukt, vaniljkryddiga toner från eken och en distinkt torvrök. Smaken är lätt oljig, med honung, tropisk frukt och en fint integrerad rökighet som följs upp av hintar av saltlakrits i den kryddiga, lätt sotiga eftersmaken. Den 12-åriga Kilkerran är klassisk Campbeltown med en elegant finess. Varken kryddigheten eller de annars omisskännliga dragen av saltstänk och brända gummitoner är här lika framträdande som de kan vara i en Campbeltownwhisky. Fortsätt att hålla ögonen öppna för whiskyn från detta nygamla destilleri!